Ibland är man inte tacksam för de färdigheter som Gud har gett en. Styrka kräver att man är grundad i sin egen lott. Bakom idén att hela världen måste ändras finns oftast en djup maktlöshet. Och likt all maktlöshet vänder den sig mot sin omgivning, och gör även skönhet fult.

Det är lätt att säga att någon måste göra “något”, men om man ens ropar efter detta “något”, så har man nog inte heller en lösning.

Det är inte upp till mig att säga vad jag själv eller andra “borde” vara. Jag har endast det Gud har gett mig, och måste vara trygg i det.

Det är otacksamt att inte älska det man har, eller att ironisera över det man gör. Det är att vända sig ifrån Gud, även om man yttrar hans namn - ordet blir bara vind, och kvar är rymdens enslighet, utan någon riktning.

Anden är ett frö, som söker jord för att grunda sig.

Man kan inte ändra världen till det bättre innan man först inser, att allt redan är som det ska. Gud är i sin himmel. Och det är en synd att kasta bort de gåvor han skänkt till jorden.

Det kan inte växa något gott ur ett frö i vinden, bara enslighet och agg. Fula ångor och svek.