För att bli en bra konstnär eller shaman måste man vara både ful och korkad på ett särskilt sätt. De vackra och friska liknar gudarna mest, men när det gäller inspirationens samtal tror jag de uppskattar en sorts lustig krokighet. De är ju redan själva vackrare än någon människa.

Det är överlag en dålig syn på livet, att vår uppgift bara är att likna gudarna så mycket som möjligt. Att varje avvikelse och fulhet bör hatas. Varför skulle gudarna skapat en sämre kopia av sig själva? Att vi är gudar och dumma apor samtidigt, det är charmen med vårt liv.