Gud slår den som är högmodig till marken. Han väver samman varje synd under livets gång, bara för att kapa dom med ett enda hugg. Han har en poetisk precision, som träffar där det känns. Men just därför är han god.

Som ett slag i ansiktet, och plötsligt vet man vem man är.

Högmod och feghet går hand i hand. Den ena grundar sin makt på falska spöken, medan den andra är rädd för andras spöken.

Den som är stark har råd att vara ödmjuk. Och kanske inser den som blivit ödmjukad, att han måste vara stark. Det är nog tanken, med alla Guds gissel.

Högmod är en farlig sak. Det gör Guds gåvor till vapen mot andra. Den förvandlar en öppen hand till en näve i fickan, ett agg som väntar på sitt tjuvnyp. Den döljer solen i sitt eget mörker, och skyller på ormen i någon annan.

Och i allt intalar högmodet sig, att man går med Gud

Gud är god. Han vill räta ut det som blivit krokigt. Om man ber om att bli en bättre människa så kommer han att ge en vad man behöver, och lite därtill.

Det krävs ödmjukhet för att slå rot där man är menad att stå. Men Gud vill att man ska växa, att man ska resa sig ur dammet.

Gud är den gode trädgårdsmästaren, han går med vatten och sax och självaste solen i sitt följe. Han rycker upp varje ogräs. Han trampar ormen, där den slingrar sig bland tomma ord.

Han vill inte att man ska projicera sina egna spöken på världen. Han vill att man ska blomma.