Många har påpekat att sossar alltid täcker varandras rygg, medan dissidenter bråkar över ingenting. Det beror på att en gemenskap, oavsett hur rutten eller trivial, alltid är starkare än en idé. Vi behöver inte fler idéer eller ideal, utan fler genuina gemenskaper.

Idéer är bara en överbyggnad, en formalisering av vad gruppen redan känner. Men dissidenter gör tvärtom, och samlas kring gemensamma idéer. Och spoiler alert: Det betyder jävligt lite att du är en baserad rödpillrad nationalist, såvida du och dina vänner inte har ett eget öde.

Nationalister alienerar sig själva från folket, för så små och dumma saker. Det så många kallar “ideal” är bara en gemensam teater, en bräcklig känsla av tillhörighet som bygger på att alla låtsas bry sig. Vi behöver riktiga människor. En nationalism med band till världen.

Det viktiga är inte hur episk eller baserad du är. Det viktiga är att du har tio vänner villiga att dö för varandra. Det behövs människor som bygger lokala gemenskaper, som erbjuder tjänster där samhället sviker, som inkluderar andra människor, och ger dem något värt att dö för.

Politiska idéer betyder näst intill ingenting längre. Gemenskap kommer vara allt, i de tider som nalkas. Vi är alla gathundar och hyndor, men tillsammans kan vi nära en kull av vargar. Vilken svensk som helst ska kunna följa oss, bara han är villig att offra för sin nya familj.

Det var egentligen grejen med Hitlers brunskjortor. Inte att alla var episka framgångsrika optiska nationalistmän, för de var de inte. Tvärtom var de alienerade lösdrivare och veteraner. Poängen var att vem som helst kunde ta på sig skjortan, om han var villig att dö för den.