Hörde lite svensk musik från typ 90 och 80-tal på radion idag. Det är nästan främmande, vilken närvaro som fanns i rösten förut. Och då talar jag inte om kulturellt förfall eller något. Det här var bara fåniga kärlekssånger – men det fanns ett liv i dom som man inte längre hör.

Liksom “Sommaren i City” är en korkad sång. Det finns inget “storslaget” eller “transcendent” i den. Sångerskan är klumpig, som vilken flicka som helst på landet. Inget är speciellt.

Men det spelar ingen roll, för det finns en genuin livsglädje i den.

Det här var människor som fortfarande hade någon form av hem. Som säkert var trygga i vilka dom var. Som kunde glädjas likt ett barn åt allt vackert. Det var en spännande sommar 1990, och det räckte för att skriva en sång.

Och det märks. Det berör en djup saknad inom mig.

Jag ska vara ärlig. Jag blir inte ett dugg inspirerad av dagens höger. Det spelar ingen roll hur mycket man pratar om storslagna ideal. Det är inte ideal jag saknar.

Jag saknar den där känslan av riktigt liv. Som för 30 år sen fanns i varje poplåt, men idag ingenstans.

Det är min uppgift för framtiden. Att hitta livet på nytt. Livet i dess högsta och lägsta former. Livet i dess mest konkreta och romantiska strävan.

Liv som skänker något heligt till allt det rör vid. Som kan göra en popsång vacker.

Utan detta liv är alla ideal bara död yta.