Gamla gubbe Oden! Du kommer ge mig tillräckligt med strid och död en dag. Vi har ingen brådska. Just nu tänker jag på alla lustiga stigar du spänt över skog och äng, på alla små rötter vi människor snubblar över. Du gömmer dig och skrattar, men en dag ska jag skratta åt dig.

Den dag lekarna tar slut. Den dag du kommer ridande på en stormande stridshingst. Svept i nattens mörka mantel, med dödens blixtrande stål i handen, för att skörda vår Nord på tappra män. Den dagen ska jag inte darra, utan skratta – skratta åt livets klämtande slut.

Alla stigar leder till dig, gamle gubbe. Jag kan inte frukta döden, om jag älskar solens små strålar som hoppar längs vägen. Men likväl kan jag inte älska dödens ära, om jag avskyr allt krokigt och lustigt på stigen dit – om jag inte älskar varje gubbtjyv och fåne på vägen.

De är ett och samma – den högsta och ädlaste hjältedöd, och den lustigaste krok på vägen. Vid dig möts himlens oändliga vidder och skogens tunga gren. En flaska delad med goda vänner, eller en cigarett vid midnatt i din ensamhet – det är en god förberedelse för Valhall.