Många fascistiska och nationalistiska konstnärer har haft komplex för att de inte är krigare, och fetischerat kriget till den grad att både de själva och andra glömt hur riktiga gudar ser ut.

Det har varit väldigt skadligt, både för krigare och präster.

Mishima beskriver hur han hatade sig själv så mycket att han blev bög, och ville bli stark så att han kunde tända på sig själv lika mycket som på krigare. Hans böcker är vackra, men det är egentligen skadligt för en ung konstnär att läsa – att se prästerskapet sodomiserat.

Det är skadligt för en krigare att läsa också. Att se sig skildrad som en avgud, som alltings mål. Krigare behöver också se riktiga gudar. Det behövs präster som är glada i att vara präster – som inte gör sig själva till halvdana krigare, eller krigare till halvdana gudar.

Världen är mer än kamp. Alla krigiska kulturer har haft sina heliga lundar, sina druider svepta i långa tyger, sina kejsare som skriver poesi på en brygga. Det kan inte underskattas, hur skadligt det är att kapa människan från sitt bortglömda Eden, sin prästerliga frid.

I princip alla kulturer har varit mer krigiska än vår, men frågan är om någon fetischerat kriget lika mycket som vår händelselösa höger. Det finns en djup ironi i det hela. Hur de män som fått se en glimt av paradisets frid egentligen är de som är villiga att dö i strid.