Det finns en fetischering av det tuffa och våldsamma inom högern, samtidigt som ingenting händer.

En motsats som har sin rot i samma problem: Att vi inte lever ett riktigt liv. Att vi aldrig känt hur sann livskraft yttrar sig, hur heroism är lika mycket glädje som blod.

Hur krigade antikens hjältar? I smyckade rustningar och målade sköldar, med poetisk inspiration, med vetskapen att gudar och gudinnor gick vid deras sida. De var inte bistra – med all konstens kärlek och vemod hälsade de sin sista gryning med skallrande spjut.

Hur stor skillnad är det inte mellan vår tids tuffa yta av heroism, och Akilles själv, som skrattade inför krigets faror, som kunde gråta som ett barn inför sin döda vän? Mellan de som förbereder för en kamp som aldrig sker, och de som kunde kasta bort sina liv som på lek.

Antikens män visste vad heroism var. De visste att Livet var en odödlig kraft, som ständigt blommade ur världens cykel. De behövde inte ta allt på så stort allvar – de kunde låta livet leka och sväva ut, för i deras hjärtan brann redan odödligheten, redo för en ny kamp.

Men vår tids höger pratar om livet som något att övervinna. Något i sig svagt och smutsigt som måste härdas och offras, kastas mot döden “för något större”. Är det då inte livet det är fel på? Inte konstigt att inget händer, när livets egna flamma är så ynklig och svag.

Så länge vi är fängslade i den globala penningens bur kommer vi aldrig skapa heroism, bara dessa perversa karikatyrer av heroism. Det första steget är att återupptäcka Livet – som blommar och faller med naturens cykel, som strålar i frihet och självbestämmande.

Vi borde aldrig prata om kamp, uppoffring eller heroism igen – inte innan vi vunnit en plats i världen som är vår alldeles egna. När det finns en svensk klan med egen försörjning och hämnd, som när sitt eget liv utanför systemet – då kommer heroism leka av sig självt.