Som människa är min själ förtappad. Jag gör det jag inte vill. Jag syndar, jag kastar bort trädgården och templet Gud byggt åt mig, gång på gång. Demoner hugger mig i bröstet, de drar mig i mina fötter. Endast med nåd kan jag räddas.

Herre, förbarma dig. Inget mer kan jag säga.

Det är en sådan oändlig skillnad på att se synd som en abstraktion eller social nackdel, och att se synd som högst verklig, högst skrämmande.

När jag syndar vill jag bara sjunka ner i jorden. Vilket jag också skall. Om inte Herren själv önskar något annat.

Förbarma dig.

En människa måste be. En människa måste hugga ormens huvud från kroppen. En människa måste räta till allt som går att räta till. Ha siktet inställt på evigheten, där varje synd känns så onödig och meningslös.

Men likväl, man har syndat. Må han förbarma sig. Det är upp till honom