Det gamla testamentet är inte bara en historiebok om ett annat folk, eller en prolog till Jesus som redan uppfyllt sitt syfte.

Det är ett levande ord, precis som resten. Och det Gud en gång lovade Israel, det gäller nu istället oss, det nya Israel – vårt folk, del av Jesu kropp.

Det upprepar sig, samma sanning. Den Herre som lärde Davids händer att strida, han ger ännu den ödmjuke en sten att slunga.

Landet som flyter av mjölk och honung, den fria herden, ryttaren vid horisonten – att korsa floden till vårt eget land, nybyggare på våra förfäders jord.

Gud hjälper och straffar ännu sina folk, som med Israel förr.

Om Gud så vill, så ska alla som förleder oss kastas till marken med Satan. De riken som hotar och vill förslava oss falla likt Babylon. Och de andra som bosatt sig i vårt lovade land – ve dom när Jerikos murar faller

Och där, när alla tider haft sin gång, för den som Herren valt att förbarma sig över – Eden.

Den förlorade sommaren, altaret vid stigens slut, en gammal vän som möter dig vid ekens grenar. Det nya Jerusalem, du skimrande stad som blommar likt en lilja, ovan horisontens blåa berg