Det finns något väldigt svindlande i att Gud inte skapade ett samhälle eller en kultur, utan ett ensamt par under stjärnorna.

En enda man och kvinna, det var tänkt som tillräckligt för evigt. Allt annat kom efter, framtvingat av synden, ett redskap i kampen mot döden och Satan.

På sätt och vis är människan en del av en större kropp. Hon kommer från ett folk, och kämpar för dess fortlevnad.

Men samtidigt finns glimten av det allra äldsta, i just det minsta och mest personliga – när en man och kvinna kan vila likt oskyldiga barn, och inget mer behövs.

Individen är på sätt och vis alltings mitt. I folket finns en kultur. I naturen årstidens gång. Näring och död, seger och undergång.

Men i den enskildes hjärta finns Guds egen avbild, det där som en gång var alldeles tillräckligt i sig, med sin Eva i lövhyddans vaggande brus.

Att offra individen för kollektivet är en dyster och anonym form av heroism. Sann heroism kräver vetskapen om individens egna värde, just därför har offret en mening.

Själen är sin alldeles egen del av Eden – må den uppfylla sin roll i släktets gång, på vägen tillbaka hem.