Vi står på tröskeln till en mytisk tidsålder. När en gammal civilisation går under, så tar något mer livskraftigt dess plats. Ur kaos och förstörelse tänds en ursprunglig gnista – en ledstjärna i natten, dundrande hovar utmed horisonten, gudar som går bland människor igen.

Resultatet av Sveriges förfall kommer vara en ny medeltid. En värld av tusentals småfurstar. Barbarer som skövlar alla gamla tempel, drakar som stryker utmed gatorna. Men med drakar kommer vi se drakdräpare – de gamla hjältarna födda på nytt, uråldrigt blod som vaknar.

Vi kommer få se en värld med riddare igen. En värld med vandrande präster, en värld med heliga kungar. En värld bebodd av gudar, en värld med brinnande tro, en värld med blodig heroism. En värld med äventyr, en värld där evighetens kärlek strålar genom ond, bråd död.

Det finns ingen politisk lösning på Sveriges problem. En politisk lösning är inte ens önskvärd. Problemen är likmaskar, och skulle vi plocka varenda en ur liket, skulle vi fortfarande bara ha ett lik. Låt det ruttna, låt det göda marken för en ny vår, nya barnafötter.

Ta inte politik på allvar. Låt det vara en lek, ett sätt att möta framtida bröder, en väntan. Morgondagens kamp handlar inte om poliser, myndigheter och domstolar – utan gatans riddare. Det låter kanske barnsligt, men kommer inte gudarna vara som barn, när de föds på nytt?