Jag funderar ofta på ett namn till min konst och tanke, men jag hittar inget. Ett namn är makt, ett namn förkroppsligar, ett namn är ett öde och ett syfte. Att vara namnlös är att vara ett spöke – ett gränsland mellan att vara ingen alls, och någon världen ännu inte sett.

Jag är en enkel man, jag vill inte vara någon särskild – jag vill bara vara någon. Jag vill ha ett namn jag delar med andra, en spade i min hand, ett dike som behöver grävas. Men min konst stöter ifrån sig alla namn, den kastar mig ut i ingenmansland.

Hedning, kristen, fascist, anarkist, traditionalist, futurist, nationalist – inget kan jag anamma helhjärtat. Min konst ryser vid tanken att slå sig ner vid någons eldstad – den ropar att alla gamla gudar redan har lämnat oss, att aska inte värmer inför den natt som nalkas.

Jag påstår inte att min konst brinner starkt, men det finns en gnista där, som inte hittar sin eldstad. En väldigt gammal gnista, eller en som hör morgondagen till – vid cykelns slut är det samma sak. Det finns inget kvar att greppa vid, bara mörkret innan gryningen.

Vi lever i slutet av en tidsålder, ett mörker där inget namn fortfarande har mening. Vår enda uppgift är att fortsätta framåt, att kura över vår lilla gnista, att skydda den med vårt namnlösa kött. De som har ett namn, som tror sig brinna starkt, de kommer släckas av vinden.

Min konst kan inte slå sig ner – den är en konst för alltings slut. Den är en konst som vill överleva, uthärda – en konst som förstår att om vi vill se gudarnas återkomst, måste vi först se natten i vitögat. En konst som offrar sitt namn, så att blodet kan blomma på nytt.