Jag tänker mycket på ett sommarregn från förr, moln som följer på moln, ett grynigt mörker över dagens ljus.

Men en metallisk doft från jorden, som känns mer levande än solen – något har gått förlorat, begravet och glömt. Men minnet finns där, under trädgårdens frukter och bär.

Det är nog inte ens en specifik sommardag jag minns, utan fragment från flera, aningar likt oändliga sprickor i grönskan.

Ett oerhört brott hade skett, för länge sedan. Men lika säkert var uppståndelsen lovad, tusen riddare som vilade i bergets gömda salar.

Han ska återvända.

Bortom varje sommar finns den första sommar som gick förlorad.

Men fanornas prakt ska blomstra likt orörda liljor, och med änglarnas horn ska regnet falla som det aldrig fallit förr.

Genom sprickorna växer ett ljus, äldre än självaste solen, en trädgård vid alla stigars slut.

Döden har inte längre någon makt. I det stilla, tysta regnet trampas ormen under en bepansrad häl. I gravens osynliga mörker kastas förgängelsen själv i glömska.

Det är som att världen inte har ändrats, men i vindens långsamma svall viker gravstenen åt sidan – och den är tom.

Vilken glädje, att gå en sådan stig.

Ett löfte vars blotta doft och aning, höljd i myllans oklara minne, skiner starkare än sommarens klaraste himmel.

Där vid ett enkelt äppelträd, i ett trippande sommarregn.