Mycket av det jag skrivit om nationalism har varit kritiskt och elakt. Jag går igång på känslan av att något är fel, och även om det leder till viktiga insikter så har jag insett att mönstret är neurotisk. Ibland behövs några tjuvnyp för att röra om, men det finns en gräns.

Det är som om jag haft en elak dvärg på min rygg, som visat mig hemliga och bortglömda stigar. Men jag vet inte, jag snubblade till. Jag körde bil, lyssnade på VP, njöt av våren – och plötsligt låg dvärgen framför mig, så ful att jag blåste skallen av honom utan att tänka.

Det enda viktiga är att vi vill skapa ett bättre liv för oss själva och våra egna. Det är nationalismens heliga impuls, den sanna revolten. Allt annat är bara detaljer, även om det är detaljer som måste rätas ut – men ingen detalj är värd att sänka något livsbejakande för.

Jag satt sedan och tecknade, samma dag som jag dödade min dvärg. Och insåg att jag inte längre brydde mig om konsten. Att jag använde målningar som ett billigt kärl för idéer, att jag glömt kärleken till målandet i sig. Det är väldigt ondskefullt, att ha övergett henne så.

Vad jag försöker säga är att saknad är den sämsta utgångspunkten, även om det ger resultat. Allt handlar om att ge. Konst är inte till för att fylla ett hål i mitt huvud – mitt huvud är till för att fylla konsten med vackra små detaljer, nya stråk som hon inte känt förut.

Och det funkar inte att vara nationalist efter vad som saknas i nationalismen. Det handlar om att ge vad man kan, för ett bättre liv. Och det är neurotiskt att fortsätta störa sig på detaljer som är fel. Även om dvärgen visade mig mycket som glömts, så har han gjort sitt.