Livet är en blomma på blodets stam. Och när vi sträcker oss, när vi låter våra färger stråla över världen, så är det gudarna själva som andas genom våra kronblad. Vår kamp är himlens kamp – med oss faller gudarna, och med vår ungdom föds de för att leka på nytt.

Det är lögn att kalla den kristne för livsförnekande. Han älskar samma blomster som jag. Men han önskar att blomman kunde klippas från blodets stam. Att det sista ordet var sagt, att döden var besegrad – att blomman kunde plockas av Trädgårdsmästaren, innan den faller.

Jag kan inte bli kristen, för jag vet att blommor är som vackrast när de faller. Vi är inte menade att pressas i Evighetens bok. Att storma med vinden, att låta tusen kronblad måla himlavalvet med blod, att falla mot marken och trampas i leran – det är vad vi är menade till.

För den kristne har det största offret redan skett. Inget kan överträffa Jesus, inget kan förändras – vi kan bara följa honom till världen bortom all uppoffring. Men för mig är det största offret den här världen och dess kamp – att gudarna ständigt föds och dör på nytt.

Att gudarna inte nöjde sig med sin himmel, utan fyller dödens avgrund med sitt eget blod. Att sanningen inte tornar orörd på sin tron, utan trevar med ett barns nyfikna fingrar. Att skönheten älskar vårt folk till den grad, att hon väljer att dö vid vår sida ännu en gång.

Jag skulle aldrig spotta på det blod våra förfäder spillde vid Jesus sida. Den som vanärar Kristus vanärar våra stora kungar och krigare, som trotsade en hel värld med sin orubbliga tro. Men jag ser det kristna Sverige som en blomma bland andra, som föll utan att veta det.

Det kristna korset är en omskuren svastika. Man längtar efter korsets stilla evighet, dess oändliga strålar. Men Evigheten strålar redan genom världens cykel. I svastikans våldsamma rörelse hittar vi gudarnas sanna offer. På blodets stam blommar livets kärlek till världen.