En sann arie är lika mycket anarkist som fascist. Det handlar om att hävda sitt himmelska blod, oavsett vad som krävs. Och om vår egen nation förrått oss, om alla institutioner och gemenskaper ruttnat inifrån, om ingen annan står upp för oss – då krävs total anarkism.

Att se sig som en del av ett kollektiv, att följa en stor ledare – det är i sig en feminin impuls. Den måste samverka med en maskulin självständighet – förmågan att värna sig själv och sin rätt. Fräckheten att bilda egna brödraskap, och om så krävs att vräka sin egen kung.

Jag kallar inte kollektivism feminin som en förolämpning. Kvinnan är god, och både män och kvinnor har något av den andre inom sig.

Allt går i cykler – i en frisk nation är en bred kollektivism stark, men i en sjuklig krävs en tuff och snäv självständighet för att segra.

Man glömmer hur fascismen hade sin anarkiska period – hur mycket kamp som krävdes mot den gamla världens gemenskap och regler för att skapa en ny ordning. Och i vår värld som fallit ännu lägre – hur anarkiska och respektlösa måste vi inte vara för att skapa något friskt?

Anarkism och fascism är två sidor av samma mynt. När vi förlorat vårt gamla hem, när vår nation är ett fiendeland, då manifesteras vår vilja genom anarkism – rövaren, nomaden och nybyggarens ideologi. Men när ett hem skapats, då följer fascism – civilisationens ideologi.