Jag har plötsligt blivit väldigt känslig mot allt som är sunkigt. Och då menar jag inte att jag blivit puritan eller fisförnäm. Snarare att en känsla för verkligheten infunnit sig, och därmed en känsla för vilka ord och tankar som inte har en plats i livet.

Det spelar ingen roll hur “baserad” eller “biologisk” eller ideologiskt korrekt din tagning är. Om den är sunkig så är den ond, och borde aldrig yttras inför folk. Vi är menade att vara dom som gör livet friskt och spännande igen. Oskyldiga som barn, våldsamma som en vuxen.

Onda ord är väldigt farliga. Fula känslor alienerar dig själv från folket. Tal om vad människor borde vara hindrar dig från att knyta sanna band. Och en fixering vid det egna könet, med en syn på kärlek som status eller ett spel, dödar det lilla som finns kvar.