Det här fick mig att tänka. Eliten vill se det smälla. Våra härskare är fula, sorgliga och svaga människor, som aldrig känt sig levande. Europa efter kriget är en värld utan passion, som gynnat svekfulla människor – och jag tror dom vet det. Jag tror dom hatar sig själva.

Svaghet leder inte till hat mot det vackra. Att folk skulle hata oss nationalister för att vi är starka är en cope för våra politiska misslyckanden. Tvärtom leder svaghet till en pervers njutning av våld – man vill leva genom någon annan, se dom göra vad man själv inte kan.

Det här är varför eliten och dess anhängare blundar för invandrarvåld, varför de låtsas försvara förortsrap som en konstform, varför de bara slussar på med fler. För det är spännande. Barbari och passion som vi själva glömt – våld för den svage att leva genom.

Och längst inne vill de säkert se svensken explodera också. De vill förgöra den livlösa nation som fostrade eländiga krymplingar som dem själva. Hur mycket kan de reta oss? Hur mycket kan de förnedra oss? De är självmordsbenägna barn, som vill bli bitna av den snälla hunden.

Det finns ingen konspiration eller stor plan bakom elitens beteende. Västerlandets undergång gynnar inte dom själva. Vi har varit slavar sedan krigets slut, hade de velat kunde de byggt sin teknokratiska imperium sedan länge. Ja, folk skulle säkert älskat dom för det.

Men dom hatar sig själva. Dom hatar den värld de själva skapat, en värld för de svekfulla och livlösa. Mest av alla är det dom som vill se en ny bronsålder, även om de själva kommer hängas i lyktstolpar. Det är enda sättet de kan känna passion på – genom någon annans våld.