Det finns en alldeles särskild skönhet i dysfunktionell kärlek. Ett omaka par. En relation som inte bygger på vad en man eller kvinna “borde” gilla i den andre. En kärlek som hittar något som andra missat.

För där finns något som är starkare än alla vanliga spelregler.

Jag pratar förstås inte om sexuella avvikelser eller ojämlika förhållanden där någon utnyttjas.

Bara den stora kosmiska trösten, i att två noter som inte passade in någon annanstans plötsligt träffas, och bildar en helt ny klang tillsammans.

Det är sånt som får hoppet att leva.

Dissidenthögern är så fasligt teoretiserande om varför en man eller en kvinna skulle gilla varandra och vad som är syftet med allt.

Det är som att man behövde en ideologisk anledning för att ens bli kär.

Undrar hur många som skäms i onödan, bara för att de älskar något udda.

Udda kärlek kommer vara den moderna världens stora berättelse.

Trasiga män och kvinnor som tillsammans lyckas ta sig upp ändå, just för att de älskar det där dissonanta i den andre.

Man måste våga vara genuin i vem man älskar, oavsett hur många teorier man bryter.