Faktum är att drip är viktigare än physique.

För ett djur är fysiken allt. Djuret är i sin nakenhet fulländad för just sin roll. Människan däremot är sårbar i sin nakenhet, hennes hud en vit duk. Människans unika roll är att skapa, och därför skapar hon även sitt yttre.

Nakenhet påminner om en gyllene tidsålder när människan var odödlig, och därmed inte behövde några kläder. Därför passar nakenhet bara i konst, ritualer, lekar och kärlek. Minnen av livets bortglömda ursprung, luckor i en annars påklädd och kall offentlighet.

Oavsett hur vältränad en kropp är så förblir människans nakenhet något löjligt, utanför de få stunder där vi möter vårt Eden. Vore inte en naken kvinna på gatan förskräcklig snarare än erotisk? Vore inte en naken talare på scen obehaglig snarare än inspirerande?

En vältränad kropp är vackrare än en sjuklig – men är det inte för att den fyller sina kläder så väl? Dömer inte historien oss efter hur väl vi uppfyller vår roll i livet? Och är inte kläderna den yttersta symbolen för vår roll, oavsett om vi är präst, krigare eller bonde?

Fysik är inte det som övertygar eller inspirerar människor. Fysik är den tidlösa förutsättningen, medan kläderna är det sanna uttrycket för en rörelse i tiden. Genom en fräsch, nyskapande, och attraktiv drip visar en rörelse att den äger lösningen för sin tids problem.

Ibland påpekar folk att ingen av nazismens ledare såg ut som de nakna skulpturer de hyllade. Dock så hade de oironiskt Europas fetaste drip. De hyllade nakenheten just inom de områden nakenhet fyller sin roll. Men i den politiska kampen var det drip som övertygade.

Verklig handling är förstås det viktigaste – utan det är allt bara skådespel. Men när det gäller skådespelet så är drip ledmotivet. Högern spenderar för mycket tid på den kropp som ackompanjerar en rörelse, istället för att leka med det uttryck som är rörelsens sanna yttre.