Jag känner mig som en Don Quijote. Antingen måste jag dö som en ensam fåne, med hjärtat i rännstenen, eller lyckas som en hjälte, med hjärtat stolt på fanan. Jag kan inte tänka mig något mellanting. Ingen halvmesyr som gör mig lycklig. Hjärtat måste vara där.

Kanske är det bara som så att jag aldrig växte upp. Men vad fanns det för såna som mig att växa upp till, i dagens värld? Jag tror ändå att våra gamla förfäder hade kvar något av barnets oskyldiga drömmar, även i sina vuxna hjärtan. Ett barn i en vuxen kropp är en farlig sak.