Både män och kvinnor har en del av det motsatta könet i sin egen själ, och denna del måste odlas med varje strävan att utveckla sin egen essens. Som en trädgård i en borg, eller en klippa i en flod. Förnekad blir den rutten, och yttrar sig på neurotiska och fula sätt.

I mannen yttrar sig en positiv kvinnlighet i hänförelse, i blind fanatism, i absurd poesi. Den sortens heroism som helt enkelt struntar i vad som är sant eller falskt, utan bara gör det som är rätt. Som en mor älskar sina barn villkorslöst. Att kunna hävda sig för någon annan.

I kvinnan yttrar sig en positiv manlighet i självständighet, i stolthet, i förmågan att ställa krav på livet. Att inte behöva älska en man för att överleva, utan att kunna säga “som jag vill bli älskad eller inte alls”. En äkta kärlek, som föder gudar på nytt bland barnen.

I mannen leder en förtryckt kvinnlighet till en självupptagen, lättretlig och småsint själ. Som en hagga i sitt träsk. I kvinnan leder en förtryckt manlighet till hysteri, rastlöshet och ett gnagande självförakt. Instängd som en uppyntad docka, sitt eget kött en munkavel.

I fulländad kärlek går mannen och kvinnan bortom att komplettera varandra. De speglar det främsta i sin käresta, de dansar i varandras motsatser. Jungfrun följer sin riddare i strid, i hans svallande lockar och flödande blod. Och han vakar där hemma, i hennes orubbliga blick