Den Vite Konungen gick i strid, före alla andra. Han ledde sin egen springare uppför berget, för alla andras skull, dom som inte ville veta av honom. Och där bjuder han ännu på sitt blod, tills alla andra har passerat.

Vad skamliga ens egna sorger är, i jämförelse med hans sår.

Men det är aldrig försent. Han kommer minnas varje namn, på dom som vänder åter. Han kommer välkomna dom i sitt hov, alla som lyfter ett svärd vid hans sida.

Han kommer föda världen på nytt, såsom den var menad att vara. Och vart stigen än leder, så ska de alla mötas vid eken.