Jag har aldrig följt Peterson och är inte insatt i memen att dunka på honom för att han gråter.

Men jag blev att tänka på hur extremt mäktig arketypen av en vis mans tårar är. Såsom Jesus försvann ut i öknen, tyngd i hjärtat av världens synder, grubblandes över andras smärta.

Som sagt, jag har ingen koll på just Peterson och huruvida han bara är trasig i själen eller inte.

Men jag kan inte tro att en man som fäller tårar när han talar om världen skulle vilja någon annan ont. Finns ett tecken på något genuint i den sinnesbilden.

En grifter som bara vill vara e-daddy skulle aldrig spränga sin image på det viset.

På ett liknande sidospår är Nietzsches största ögonblick när han fick psykbryt över en piskad häst. Det visar att han tillslut förstod sig på världen, och att all smärta är högst verklig.

Den vise mannens smärta och tårar är en farlig alkemi.

Antingen knäcker den honom på djupet när den väl väller fram, som i fallet med Nietzsche, eller så föds han på nytt. Likt en våldsam riddare som sörjer för de han måste skydda, som blöder för de som inte visste bättre.

Bilden av en vis mans tårar är något väldigt skrämmande. Han borde inte gråta, och just därför känner man instinktivt, att han måste sett något ofantligt.