Den svenska sommaren är gudarnas årstid. Varje år känns det som om en bortglömd konung återvänt. Och solen, vår strålande dam – hon vill inte sluta leka, inte sluta skratta. Hon dröjer sig kvar, för att smaka sitt första vin. Så måste världen varit, när människan var odödlig

Ingen sommar är lika rik på kontrast som den svenska. Å ena sidan har vi den dröjande solen, och hennes lätta små blommor. Å andra sidan har vi den tunga åskan, och hans hetsiga regn. En bortglömd doft som stiger ur den blöta myllan, och blandas med himlens strövande vind.

Den svenska sommaren är som en dag utan slut, en tid där livets alla intryck flyter samman, för att spegla varandra i oändlig klarhet. Visst känns det nästan som att världen vore av glas? Som att man kunde titta in genom björkarna, och se tomtarna skåla i sin egen snaps.