Den svenska själen är delad i två – midnattssol och midvinter. Orubblig dygd och smutsigt vansinne.

Vissa vill måla upp svensken (och sig själva) som strålande förebilder, men det är en falsk och ensidig bild. Hur ska vi väcka svensken, utan att tala till hela vår själ?

Visst är svenskens hår ljust som solen, hans ögon klara som himlen – men vi är likväl den mörka skogens folk. Vi är granens krokiga gren, förhäxad dimma över svarta vatten, ensamhetens tjutande vind – ett vansinne i ruggiga pälsar, som ylar i månens kalla extas.

Vårt folk är lika smutsigt som rent. Lika ljust som mörkt. Lika behärskat som vansinnigt. Vi är den vilda jaktens folk – all vår skönhet och dygd är byggd på rusande blod. Krossade ben, stirriga ögon. Bilar som rusar runt likt gatuhundar, frätande vittring av smuts och blod.

Vi behöver mer vansinne. Vi kan inte välja midnattssolen utan midvintern. De hör ihop, den ena följer på den andra. Utan svenskens mörker kan vi varken inspirera eller bygga. Endast vansinnets svarta sol kan brinna genom vintern, och väcka blodet för en ny sommar.