Har för mig att en av Mishimas vänner sa att Mishima blev glad av att bli kallad fascist, mest för han ville bli kallad någonting.

Nu var Mishima extremt fåfäng, men det är nog allmänt för konstnärer, att vilja bli definierad av andra. För man förlorar lätt sig själv i konst.

Att dela med sig av konst handlar förstås om att vilja visa upp något man skapat eller skådat. Att väcka någon sorts ande i andra.

Men att skapa och skåda är även att själv bli något annat, och man kan inte riktigt avgöra på egen hand vad det är. Det finns en sorts desperation.