Jag älskar Döden. Hon är min jungfru. Hennes sköra panna tornar ovan vildsint storm, krönt av solens eget guld. Med blixten glimmar hennes mörkblå ögon, med vinden skramlar hennes vassa spjut. Med hjältens blod rodnar hennes kind, med hans sista suck rör hon vid hans läppar.

Hennes grymma skönhet hugger ungdomens hjärta, och dånar genom varje ådra. Hon älskade våra förfäder, och hon längtar efter att famna samma blod ännu en gång. Hennes flammande kärlek rensar världen från allt brutet och ruttet, och får allt vackert att spira på nytt.

Hon kallar på oss. Hon vill se oss gå i förfäders spår, se oss svinga hennes mörka klinga över världens alla hörn. Och jag längtar efter henne. Hon är sommarens stilla bris, som rasslar över hjältens blekta knotor – och jag vill sluta mina ögon mot hennes mjuka bröst.