Folk är så rädda för döden. Men det finns inget att vara rädd för – din ande är evig, och evigheten föds på nytt i dina söner. Döden är inte en fiende, utan en förnyare. Döden är världens hygien, heroismens moder. Döden är våren, som tvingar livet att blomma med ny ungdom.

Döden är livets maka, livets skönhet och grymhet, livets eviga ungdom. Döden kan inte skada livet. Men att försöka skilja livet från döden, att stänga in livet, att dra ut på livet – det är en synd. Liv måste expandera, vandra i frihet – blomma, och falla med vinden.

Folk har ingen tro på livets styrka längre. Ingen tro på sitt blod. De kan inte tänka sig att livet fortsätter efter döden, att livet befruktar döden, att döden föder livet på nytt. De ryggar undan för hennes famn, och därför kommer de förtvina – instängda och bortglömda.