Har inte läst så mycket i gamla testamentet förut, men det finns något där alltså.

Herden och svärdet, Babylons undergång, landet av mjölk och honung, en ryttare vid horisonten, och löftet om en Konung som ska återvända.

En profetia för alla tider, även vår egen.

Och förstås: en tung gudsfruktan. Den ofantliga insikten, att allt kommer att straffa sig.

Folk talar om dygd som en självhjälpsbok eller ett sätt att öka sin egen status.

Men dygd är på liv och död. Som att brottas med ett lejon, varje synd ett ormbett som inte kan läka.

Insikten att dygd lönar sig är ingenting utan en lika stor fruktan för synden.

Det är inte på riktigt, så länge man tror att man kan komma undan, så länge man kan välja smuts när det gynnar en själv.

Men den synd man tror sig komma undan med är den som straffar sig hårdast.

Allt sätter spår. Det finns inga kryphål. Smuts är alltid en dödsdom, oavsett hur mycket folk försöker vända det till något “nödvändigt” eller “naturligt”.

Den enda räddningen är att sälja sin mantel för ett svärd. Att bli en riddare i Konungens hov, och uppfylla himlens löfte.

Bränn Babylon. Det finns ingen kompromiss.