Det är egentligen inte en relevant diskussion för oss svenskar, men Islam är inte kvinnofientlig. Det är underkastelsens religion, för såväl kvinnor som män – så som kvinnan förväntas täcka sitt hår, så förväntas mannen buga med ansiktet i marken för Allah.

Vi arier kan inte riktigt förstå oss på den arabiska andligheten. Vi vill upprepa snarare än underkasta oss Guds kärlek – att älska kvinnan som Gud älskar jorden, snarare än att lyda som kvinnan lyder mannen. Men i båda fallen handlar det ändå om kärlek, och inte förakt.

Det är orimligt att kalla den kvinnliga underkastelsen för förtryckande, om mannen själv överträffar henne i underkastelse inför Allah. Det blir sjukligt först när mannen väntar sig hennes underkastelse, utan att visa samma ödmjukhet själv – som hos många moderna araber.

Islam är den perfekta religionen för det arabiska sinnet, den villkorslösa underkastelse som väcker villkorslös heroism i deras själar. Om man inte kan se detta, om man kallar en arabs genuina gemenskap med Allah för förkastlig – då har man själv aldrig sett en gud.

Hur kan vi använda ordet ökenreligion som förolämpning? Öknen är för araben som stäppen för skyten, eller skogen för germanen – Guds oändliga, skrämmande ansikte. Mohammed ensam inför evighetens alla änglar, med månens krökta svärd i sin hand.

Som sagt är det inte relevant. Men ändå, om vi nationalister hade någon idag som stod våra gudar lika nära som Mohammed stod Allah – när han bävande sänkte pannan i ökensanden, när han svor att världen skulle underkasta sig honom, såsom han själv underkastar sig Allah.