Tänker på hur mycket klarare alla drömmar och mardrömmar var som barn, som att man verkligen kastades mellan världar i sömnen, som att kroppen ännu inte slagit rot i denna. Liksom jag minns vissa platser lika tydligt som min hembygd. Vissa vålnader som att man knappt hann undan.

Ett barn är lika uråldrigt som ungdomligt. Lika mycket som blodet får nytt liv, lika mycket är det något bortglömt som blickar ur barnets ögon. Men i vår tid finns ingen plats för barnets minnen. De avfärdas eller förträngs, och när vi växer upp glömmer vi mer än vi lär oss.

Det är en stor ondska, hur barn tvingas in i skolans ansiktslösa koloss, där alla drömmar ersätts av ytlig information, uppstyckad och inhägnad av fyra gipsväggar. Vi förlorar allt vi bar med oss i blodet, för ingenting. Om barn bara fick drömma, och lära av sina föräldrar.