Om man själv är som månen borde man tillbe solen, och om man är som solen be till månen. Inte för att förneka sig själv, utan för att upprepa en kosmisk kärlek. För att bli riddaren som för samman de två som nästan aldrig får se varandra. För att bli en himmelsk kontrast.

Ett exempel på en man som helt igenom var måne, men ändå sökte sig till solen, är Yukio Mishima. Och det är just denna kontrast som är styrkan i hans poesi och liv. Problemet var att han hatade sig själv och ville bli som solen – han borde haft solen som jungfru istället.

Folk behöver inse att en gud inte bara är en “förebild”. Att en gud är något högst verkligt, någonting annat än din egen självförbättring. Och vilket bättre sätt, än att viga kropp och sinne åt en gud så olik din egen själ – att slåss som riddare åt någon jungfru.

Det är en självupptagen loop – att vara som solen så att du kan vara som solen så att du kan vara som solen osv.

Och spiralen konvergerar till slut alltid i sitt eget kön – målet som man är att vara man, och religiositet är att spegla sina testiklar i solens stora testikel.

Folk behöver verkligen ta ett språng – bort från sig själva, bort från sina pungkulor. Folk behöver en himmelsk jungfru att slåss för. Månens lärjungar viger sitt liv åt den lekande solen. Solens krigare viger sitt liv åt den vansinniga månen, den skrämmande älskarinnan.

Jag gillar solen. Allt Mishima skrev om solen berörde mig djupt. Men jag har inget intresse av att bli som honom – en måne som tragiskt härmar solen. Men så fort jag såg solen som jungfru – nu kan jag vara stark i hennes ljus, nu kan jag skratta i stjärnbeströdda tyger.