Det jag gillar mest med gymmet är när man glömmer sig själv, när man verkligen blir ett redskap för vikten. Det är samma känsla som när jag tecknar timmar i streck. Säkert så det känns att dö en vacker död också.

Grunden till alla stordåd är att glömma sig själv för en uppgift.

Det mesta av historiens stordåd har nog inte handlat om disciplin, motivation eller ideologi i sig, även om det varit redskap. Det har bara handlat om män som för en stund glömde sig själva, och därför kunde göra precis vad som helst.

Hur glömmer vi oss själva igen?