Jag litar inte på någon “vis man” som inte försvinner från alla mänskliga sammanhang med jämna mellanrum, tyngd av världens sorger, oförmögen att skämta eller vifta bort ens den minsta ondska, som att alla själars öde vilade på hans ord.

Tårar, för den allra minsta oförrätt.

Men när han återvänder måste det vara med den mest barnsliga glädje och kärlek.

För samma allvar som drev bort honom från alla andra, samma tyngd som inte kunde tåla någon smuts – denna ande leder även till insikten, att han måste vara stark och oskyldig för andras skull.