Att bygga nya hem kommer kräva mycket smuts och romantik. Tänk mindre på vilka vi borde vara eller vad vi borde göra. Tänk mer på vad vi faktiskt har. Vem eller vad kan jag glömma mig själv i? Det måste bli allt jag lever för, oavsett hur krokigt eller löjligt.

Folk börjar med alldeles för stora idéer om vad ett hem ska vara. Man måste vara självförsörjande på en bondgård, man måste vara si och så som man, och ha en kvinna som är så och si.

Men det bygger inga nya hem – bara små bubblor som inte leder någonvart.

Vi måste erkänna hur fattiga och hemlösa vi är. Låtsas inte att du kämpar för Sverige eller Europa eller något annat hem som inte längre finns. Var ärlig och säg att du kämpar för dig själv. För henne du glömmer dig själv i. Dina alldeles egna stunder – det är ditt nya hem.

Jag känner mig hemma när jag tecknar, när jag fikar med en god vän, när jag lyfter så tungt jag kan, eller när jag försöker visa någon liten vacker sak jag känt – det är så enkelt, detta är mitt hem, detta är vad jag bygger något nytt och verkligt på. Sakta men säkert.

Att kalla världen för dekadent är en proxy för din egen hemlöshet. Att säga vad världen borde vara en ursäkt för att inte göra något.

Folk säger att alla kvinnor är dekadenta – en hynda för hunden att älska säger jag.

Men se till att bygga ett hem för framtida vargar.