När Håkan sa “Det tog så lång tid att bli ung” – I felt that. Jag känner som att jag nått min ungdom först nu. Eller snarare hittat en plats för barnet, som jag saknade när jag själv var barn. Väldigt många intryck och känslor återvänder, som delar av en mycket större saga.

Det finns något barnsligt i Oden. Att han valde att besöka jorden som trollkarl, med slokande hatt och böljande mantel. Han kunde valt vad som helst – konung, krigare eller rikeman. Men han valde barnets sagor. Att vandra ensam i gränslandet, med under från en annan värld.

Den unga flickan och den gamle mannen verkar som varandras motsats på alla sätt. Men det finns något oskyldigt i den gamle gubben, något barnsligt i den som sett allt. Och i flickan finns något uråldrigt, ett nästan skrämmande minne. Det är dynamiken mellan Idun och Farfar.