Mishima är uttjatad och det mesta han skrev var bara metaforer för bögsex, men det finns ett stycke som fastnat hos mig, när han sa att han redan som barn ville ändra på världen.

Och det var inte hoppfullt, utan så väldigt ensamt. Något som aldrig kunde fyllas av någon annan.De flesta extraordinära män har nog haft ett sådant hål som inte kan fyllas, en del av själen som inte hör hemma i världen omkring.

Annars skulle man när som helst kunna nöja sig med världen, vilket de flesta gör.

Men de måste fortsätta, tills världen eller de själva förstörs.

I princip alla hedniska sagor och sägner handlar om såna män, varför dom alltid slutar i tragedi och undergång.

Gud kan inte stoppa såna människor, men han kan åtminstone rädda dom. Det finns inget hem i detta liv – men på andra sidan finns den ro som ska fylla hjältens bröst.

Tänker på riddaren Roland som förgjorde sig själv för sin heders skull. En man som aldrig kunde acceptera att världen var hans överman.

Men han visste att Gud fanns där i slutet, och att han behövde Gud för sina synders skull.

Så han dog inte, utan återvände tillslut hem.