Förut tyckte jag Arno Brekers konst var klumpig i jämförelse med antikens statyer.

Nu har jag insett att hans konst är genuint germansk. Mystisk, svallande, skiftande, uttrycksfull. Som havets vågor eller ekens knotiga grenar.

Tillskillnad från antikens perfekt polerade ytor.

Arno Brekers konst har egentligen mer gemensamt med en fornnordisk trägubbe, än med romarrikets marmor. Och just därför är han ett germansk geni.

Antikens Rom och Grekland har egentligen väldigt lite med oss och vår världsbild att göra. Börja skapa som en german istället.

Att skita i perspektiv, proportioner och harmoni och bara gå på ren känsla är germanskt. Germansk konst ska vara som en hammare av råa känslor i betraktarens mage.

Som mangatecknare går jag i Brekers fotspår.