Antiken var inte Europas höjdpunkt, och absolut inte dess vagga. Antiken var slutet på en tidsålder. Antiken bytte herdens oändliga horisont mot stadens trånga gata. Den fria rövaren mot marmor och gym.
Antiken glömde sina egna gudar.
Redan på antiken var folk tvungna att sjunga om gamla hjältar, om fria sjöfarare som levde tusen år innan. Redan på antiken hade man glömt hur en gud såg ut, och var tvungen att ägna sig åt dålig filosofi. Redan på antiken hade man bara yta – och män som härmade ytan.
Platons sterila idévärld, eller stoikernas likgiltighet – oavsett hur fina deras ideal är, så finns ingenting där. Inga gudar i kött och blod, ingen evighet som blöder, ingen levande passion – det är bara tomma system, mänskliga försök att rationalisera den gudlösa staden.
Säga vad man vill om Kristus, men det är inte konstigt att antiken föll för honom. Att korset välte alla statyer i backen. För plötsligt hade Medelhavet en gud av kött och blod, en människa som känt både det högsta och det lägsta – som passionerat fullbordat himlens offer.
“Gud har övergivit mig” säger stoikern den dag ödet hinner ifatt honom. Och visst är det sant. Men det är bara filosofi.
Gud själv vädjade på korset. “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. För Kristus var passion – lidande och glädje – en fullt levande gud.
Och en gång i tiden hade Europa också levande gudar. Gudar som grät och älskade. Gudar som dundrade på stridsvagnen, eller vilade under eken. Gudar som begick misstag, och gudar som förlät. Men på antiken var allt borta – kvar fanns bara filosofi och marmor.
Det är inte konstigt att så många i dagens höger dras till antiken – för vi är dekadenta på samma sätt. Dålig filosofi, tomma symboler till gudar, män som speglar varandra, instängda hemmafruar, livlös marmor – allt är antikens uppfinning, ideologi för en döende tidsålder.
Antiken är ingen lösning. Antiken var ett skådespel, en polerad yta utan gudar. Vi kan bli en yta på en yta, eller så kan vi återvända – till våra förfäders magiska värld. Till rövarens frihet, naturens magi – till gudar som älskar, gråter och kämpar. Som felar och förlåter.