Det grundläggande problemet med den mesta dissident-kultur är att den inte försöker tala till folket, utan tvärtom livnär sig på unga män som av någon anledning känner sig utanför resten av folket, vilket bara leder till väldigt fula, bittra och ressentimentfyllda kulturer.

Unga män utan något att förlora är av förklarliga skäl en extremt revolutionär resurs. Men bara om de har något vackrare än sig själva att slåss för.

En manlig gemenskap utan konkret uppgift degenerar alltid förr eller senare, till de allra fulaste delarna av människans själ.

Och det gäller särskilt de “gemenskaper” som inte bara uteslutande består av unga män, utan enbart bryr sig om den unge mannen själv.

Alla dessa könsgrifters, rödpillrare, ideologiska pornografer och e-daddies har grävt ett djupt hål, som det kommer ta lång tid att ta sig ur.