En manlig gemenskap tenderar att bli knäpp rätt så snabbt, om den inte har en konkret uppgift.

Utan ett verkligt utlopp går all energi runt och runt, i en spiral som bara förstärker allt som från början gjorde mannen alienerad.

Det finns inga “männerbund” där inte män behövs.

Det är väldigt enkelt att skapa en manlig gemenskap idag. Unga män skriker efter det. Om man vill bli en “profil” inom något område är det bara att sälja en identitet, vad som helst.

Men det blir inte bra i slutändan. Även om syftet är gott, så tar knäppheten alltid över.

Det är nästan bättre att vara ensam, än att vara desperat efter en identitet. Men det bästa är att hitta någonstans där man behövs.

Det behöver inte vara politiskt eller nåt. Det viktiga är att vita män gör något verkligt tillsammans. Att man tar plats där ingen annan gör det.

Det finns inget egenvärde i en “manlig gemenskap”. Det är bara ett specifikt verktyg, i situationer för dumma eller farliga för kvinnor och barn.

Och ett verktyg som inte används är en sorglig sak. Det tär att vara en del av.

Kvinnor som rynkar på näsan är en bra sak att ha.