Det ironiska med kommunistkonst från sovjet är att den är extremt borgerlig. Det är 1800-talets bonderomantik och parader och pampiga orkestrar med en miljon instrument, men helt utan den källa och den ande som romantiken vilade på.

Likt en rövare som klär sig i palatsets guld.

Det passar att den världsåskådning som såg det gamla Europa som en uppsättning materiella produktionsmedel behandlar konsten som en resurs man rövat från någon annan.

Men man saknade helt förståelse för det som skapade konsten, eller det som förmår att skapa ny konst.

Och det avslöjar en liknande ande i folk högerut, som menar att sovjetisk konst var mäktig eller att Ryssland lyckades bevara “traditionella värderingar” bättre än västerlandet.

Det sovjet och ryssarna lämnade efter sig var bara en gigantisk hög med bråte och drivved.

Ännu lustigare blir detta sovjetiska rövarguld när det exporterades till länder i tredje världen, som en sorts cargo cult.

Liksom vi har nordkoreaner som än idag larpar en kopia av en kopia av vad vi gjorde i Europa för 200 år sedan, fast helt utan någon genuin romantisk ande.

Coca cola och blåjeans är oironiskt närmare den faustiska anden än nordkoreanska militärparader