Är 100% övertygad om nån sorts karma och gudomlig rättvisa, förr eller senare.

Har upplevt hur fula känslor, ord och handlingar lett till konsekvenser av poetisk precision. Det är en skrämmande känsla, att se karmans snurrande hjul. Vilken skam, när man inser sitt fulla ansvar.

Få saker avslöjar en lika djup avsaknad av tro, som “it’s just a joke bro”

Det är aldrig ett skämt. Allt som är fult vänder tillbaka, och slår som en åskvigg när man minst anar det. Likt ett minne som myllan inte kunde släppa.

Rädd, man måste vara ofantligt rädd.