Det djupt sorgliga med hela idén om “Chad” är att det i grund och botten är en karikatyr av den populära killen i skolan, filtrerad genom män som känt sig utanför.

Att män som känner att de gick miste om något nu ska bli “alfa warriors”, för att kunna ge igen på världen.

Men vad alla dessa alfas missar är att den populära killen bara var en normal människa. En schysst typ.

Den populära killen gick inte runt och fantiserade om hur han skulle varit en episk krigare och våldtäktsman på bronsåldern.

Allt sånt är bara symptom på en ensam själ.

Det går också hand i hand med hur denna sortens män är fixerade vid att prata om cucks och hur alla kvinnor är otrogna och alltid kommer gå efter den starkare mannen – för på djupet identifierar dom sig själva med den som blir lämnad utanför, livrädda för att det ska hända igen.

Alla dessa könsgrifters är i grund och botten själsliga nördar, som började klä sig i en estetik och ideologi som härmar styrka, istället för att bara bryta sig ur sin ensamhet, och försöka knyta nya band till sitt eget folk.

Folk som vill ge igen, istället för att gå vidare.

Om jag måste läsa en bok eller köpa en podcast prenumeration för att bli en “bronze age warrior” så är chansen stor att det inte alls är en warrior som talar till mig, utan en nörd som vill sälja mig en cope.