Det främsta tecknet på lycka är nog om en utmaning och prövning känns bra eller inte.

Om man älskar det man gör, så älskar man hinder som en möjlighet att segra.

Men tvärtom slukar få saker lika mycket energi som en utmaning man inte vill veta av, men känner sig tvungen till.

Skulle den bästa sortens man älska alla prövningar, oavsett vart han stöter på dom? Kanske det, men de flesta har nog en väldigt specifik natur, och begränsad energi.

Alternativet är att ta så lite ansvar som möjligt och spara sig åt annat, vilket man kan komma rätt långt på

Man kan vänja sig vid det mesta, bara man får vara någorlunda ifred. Man kan kasta bort mycket av sin tid, bara man får vara helt obrydd emellanåt.

Men är det vad själen vill? Eller längtar den efter sitt gränsland? Sin horisont, där man kan skratta åt fattigdom, sorg och blod.

Vad jag försöker säga är att själen helst av allt vill älska måndagar.