Tänker på att Jesus sa att den som går med Gud aldrig ska sakna det han behöver. Det är en svindlande tanke, ord för vandrare, luffare och riddare. Vem vågar lämna allt han tror sig äga, och enbart lita på stigen framför sig?

Vilken tillit, att allt löser sig om man vill gott.

Det är inget konstigt att man oroar sig för morgondagen, så är det att vara människa.

Gud skulle kunna ha lovat enbart lidande och prövning, som i de gamla tragedierna. Och vem skulle våga säga nej? Men att han även lovar att själv finnas på stigen - det är något helt annat.

Det är en sak att tro att Gud finns där nånstans långt borta, en abstrakt domare efter alla prövningars slut.

Men vem vågar lita på att Gud ska ge honom bröd redan imorgon! Vet inte om jag skulle våga. Men det finns nog ingen större frihet, än för riddaren som litar.