Många nationalister överskattar invandrarna. Alla vet innerst inne att de bara finns här på vår gunst, även dom själva.

Vi kommer inte bli utbytta. En grupp som är beroende av oss kan aldrig ersätta oss. Så länge det finns två svenskar, en Hengist och en Horsa, så finns det hopp

Invandringen är ingen ödesfråga. Det krävdes 700 man för att erövra hela Sydamerika, så varför skulle inte vi kunna ta tillbaka en gata?

Den riktiga ödesfrågan är huruvida vi når fram till våra egna eller inte. Huruvida vi älskar svensken, eller vänder henne ryggen till.

Det är nästan som att vissa finner en nihilistisk njutning i att prata om hur kört det är, om hur dominerad och förlorad svensken är, och hur attraherad vita kvinnor är av farliga främlingar.

Vad driver en “nationell” man till att säga sånt, annat än den mest ruttna själ?