För unga män har krig alltid varit ett äventyr, men för alla andra är krig förlusten av allt man byggt, och inget man ska önska sitt folk.

Det är avslöjande, hur de som talat mest om krig nu ursäktar sig, när det väl finns ett krig. För de önskade egentligen bara andra lidande.

Det är ingen slump att de som kallar sig för bronsålder, som bryr sig jättemycket om estetik, som skriver blogginlägg om krig och postar bilder på nakna män - nu är de som ursäktar en främmande här.

De motiveras av förakt mot sina egna, och njuter av att se västvärlden blöda.

Allt tal om bronsåldern, stäppen och erövrare är bara självupptaget skitsnack.

Dessa män är antitesen till våra förfäder. De är en nidbild av krigaren, av riddaren med gyllene lockar, som sålde sin mantel för ett svärd, som vadade genom blod, men ändå, som alltid bad för fred.

Gud är som riddaren Roland. Krigaren som håller stigen, som stannar tills alla passerat, som svingar sitt svärd för de som inte kan.

Roland säger inte ett ord. Ingen vet att han ensam hindrar fienden. Ingen förstår vad som hänt, förrän han blåser i hornet med sitt sista andetag.

Allt snack om bronsåldern, eller stäppen, eller vril - eller vad som nu är det senaste modeordet hos baserade internet-dissidenter - är bara ett illa dolt försök för självupptagna män att öka sin sociala status i en bubbla och roffa åt sig lite smulor, medan Europa blöder.

Dessa människor förtjänar förakt och hat. Så fort ett riktigt krig dök upp i Europa så valde de fiendens sida. Det behövdes inte ens något hot eller terror för att få dem att svansa kring en främmande här - underkastelse och hat mot sina egna låg i deras natur från början.

Simpa inte för ryssen.